Det händer nästan aldrig, att jag tar fram en bok ur hyllan och börjar läsa. I regel läser jag böcker jag lånat eller köpt (om jag alls läser böcker), och efteråt fungerar bokhyllan mera som kyrkogård än som bibliotek. Första kapitlet var alltför långrandigt, så jag bläddrade fram till det andra, och där, på sidan 21, återger Stravinsky incidenten där Jean Mounet-Sully under en repetition av en medeltida pjäs på Comedie Francais uttalar sitt missnöje med den telefonkatalog som tjänstgjort som substitut för den gamla bibel som manuskriptet kräver. Teaterchefen springer och hämtar en ståtlig bibel från 1400-talet ur sitt bibliotek och sträcker (triumferande, enligt Stravinsky) fram den till teaterstjärnan. Från 1400-talet? svarar denne. -Då var den ju ny på 1400-talet!

“Men du känner väl i alla fall till att jag är en inkarnation av Leo (han sade “Leo”, inte Lev) Trotskij?”

Ja, svarade jag, — det ser man på din blick om inte annat.

Vi måste, fortsatte Trotskij, bilda föreningar: worker’s counsils. Nej, sa jag, vi ska inte ha counsils, arbetarstyrda eller andra.  Detta är vad makten förväntar sig. Att organisera sig är efterblivet — ni organiserar er, och makten kommer att svara med att slå ner på er organisation. Sättet att göra uppror är att inte organisera sig.  Dessutom borde fabriker inte finnas alls. Men, invände Trotskij, men arbetarna måste, för att kunna … Nej, sa jag, antiorganisation är svaret. Upproret kommer inifrån: man gör uppror i själen. Han såg förbryllad ut för ett ögonblick, men sken sedan upp: Ja, det har du ju tamejfan rätt i! Han gjorde sig sedan redo för att ge sig in i ett samtal om själen, men jag hade bråttom annorstädes och ursäktade mig. Ja, sade han, vi ses! Ja. Trevlig helg! svarade jag.

Den reellt existerande sionismen i aktion kan beskådas, studeras och analyseras i Israel och på de ockuperade områdena varje dag. Man kan se att Israels regering i sionismens namn åsidosätter FN:s resolutioner, Genèvekonventioner och folkrätten. Att Israels regering och israelisk media i sionismens namn reflexmässigt stämplat anklagelser mot den israeliska armén för folkrättsbrott som antisemitiska.

Den reellt existerande sionismen är inte länge längtan efter en egen stat. Den reellt existerande sionismen är illegala bosättningar på Västbanken och i Östra Jerusalem, folkfördrivningar, utomrättsliga avrättningar och kollektiva bestraffningar.

Så skriver tonsättaren Dror Feiler på Newsmill. Israels stil skulle alltså kunna sammanfattas som våldsam, högljudd och respektlös. Regelbrottet blir i den israeliska stilen — regel. I kontrast mot detta kan vi ställa Palestrinastilen, som nådde sin fullkomning  i verket Missa Papae Marcelli (c:a 1562), i vilken en himmelsk ordning framträder genom det absoluta regelverk vars inre harmoni var och en kan höra klinga, om än ofta inte följa i detalj. Här förekommer inga oförberedda dissonanser (som hos de samtida engelska vokalpolyfonikerna), varje melodi vilar på en gravitationens regnbåge, varje treklang är ett konsensusbeslut i sista hand väglett av Gud. Dess stämmor vandrar oberoende av taktstreckens stöveltramp –”De bevæger sig i fri, prosaiske Rytmer i Modsætning til det 18de — 19de Aarhundredes (især Wienklassicismens) poetiskt bundne Rytmik med dens nøje afmaalte Symmetri [... ], som i sine yderste Konsekvenser kan føles ulidlig konventionel og smaaborgerlig”* — och svävar högt över den (förvisso borgerliga!)  fosforgranatstil som Gazakriget så obarmhärtigt avslöjade.

Hur låter då Feilers egen musik? Intressant nog är den ett sammelsurium av dissonanser, den innehåller ingen regelbundenhet utöver det slaviska efterlevandet av ett förbud mot det lyriskt avklarnade och balanserade, ofta föreskriver partituret forte fortissimo, och det är signifikant att Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks vägrade spela stycket Under belägring av, som man uttryckte det i en tillflykt till byråkratspråkets ansvarslösa stil, ”arbetsmiljömässiga skäl”. Hur kommer det sig att denne Feiler, själv jude, kritiserar en stat vars själva stil är densamma som han själv ger prov på i sin musik? Och inte nämner med ett ord Palestrinastilen, vilken han själv studerat i sin ungdom, och vars eviga skönhet och rättvisande stil är en av de viktigaste hörnpelarna i den moderna västerländska konstmusiken (till och med den som tycks äga försumbart släktskap med Palestrina, som Feilers), och till vilken alla moderna musiklyssnande människor står i (ofta häpnadsväckande omedveten) skuld?

Den moderna staten Israel har sina rötter i landet Israel (hebreiska: ארץ ישראל, Eretz Yisrael), ett begrepp av central betydelse för judendomen sedan urminnes tider, och hjärtat av det antika konungariket Juda, vilket moderna judar vanligen hänförs till. Efter första världskriget godkände Nationernas Förbund ett brittiskt mandat med avsikt att skapa ett “nationellt hem för det judiska folket”. År 1947 godkände FN delningen i två stater, en judisk och en arabisk. Den 14 maj 1948 förklarade sig staten Israel självständig, vilket följdes av ett krig med de omgivande arabiska staterna, som vägrade att acceptera planen. Israelerna gick sedermera segrande ur en serie av krig och bekräftade sitt oberoende och utvidgade den judiska statens gränser utöver dem i FN:s partitionsplan. Sedan dess har Israel varit i konflikt med  en arabisk befolkning och många av de kringliggande arabländerna, vilket har resulterat i flera stora krig och årtionden av våld som fortsätter än i dag. Sedan dess bildande har Israels gränser och statens rätt att existera varit föremål för tvister, i synnerhet bland landets arabiska grannar och deras många flyktingar. Israel har undertecknat fredsfördrag med Egypten och Jordanien, men insatserna för en varaktig fred har hittills varit resultatlösa.

För den ideellt kämpande Wagner skulle efter år av missräkningar och motgångar — till dessa sällade sig 1861 framförandet av Tannhäuser i Paris, vilket blev ett skandalöst fiasko (förebådande den stil som skulle uppvisas vid uruppförandet av ryssen Stravinskys Våroffer i samma stad femtiotvå år senare) — en ljusning äntligen inträffa, vilken också skulle få honom att hitta en delvis ny stil. Enligt legenden så räddade Giovanni Pierluigi da Palestrinas Marcellusmässa den polyfona musiken från att helt förbjudas av kyrkan, som såg de allt mera komplexa stämföringskonsterna (bland annat de så kallade nederländska konststyckena) som en degeneration, Guds ord hade hamnat i tonflödenas skugga, och det talades om att återgå till gregorianiken helt och hållet. Även om det bör påpekas att konflikerna inom kyrkan var komplexa (i likhet med en sexstämmig kanon av Palestrina), och om det förefaller osannolikt att Palestrina ensam, med denna storslagna mässa, räddade västerlandet från att fastna i den gregorianska sångens primitiva och enstämmiga (eller falskt flerstämmiga, som i det så kallade organum) värld, så kan hans insats fördenskull inte förnekas, eller negligeras, på det arroganta sätt som Feiler uppvisar i sin debattartikel. Här finns anledning att tala om paralleller — vi ser ovan ett flertal, ådagalagda för alla med ögon att se med. I Palestrinastilen är oktavparalleller förbjudna, och kvintparalleller närmast rättslösa. Det står vilken kontrapunktlärare som helst helt fritt att stryka sådana i en elevs övningar — utan att ens be om lov. Är detta en paradox? Jag skulle svara nej. Efter erhållen amnesti kunde Wagner återvända till Tyskland (liksom judarna till det brittiska protektoratet), fosterlandet stod honom öppet. Han tror kampen vara avslutad och ser människorna i världen med försonande vemod i blicken, fri från exaltation och spekulation. Samkonstverket är för tillfället inte längre aktuellt: upplevelsen ligger i återerövringen av verkligheten, viljan är den överlägset ordnande, klarläggande makten, människorna ter sig små och lever i en illusion.

*Jeppesen, Kontrapunkt.

Utan förvarning brister han ut i ett gapskratt, inte en gång utan många, en skog av träblåsare som blåser bort alla ansatser till samtal och lämnar honom ensam.

Det är till en början alls inte uppenbart vad som provocerar denna hysteri. Skrattet tycks kunna bryta in närsomhelst, utan reson. Min hjärna letar efter en mening, och kastar fram ett minne:

En dag när jag var liten visades tecknad film i skolan, Disneyfilmer, på stor duk. (Detta var i början av åttiotalet, tecknad film var inte ännu något som genomsyrade barnens vardag, tvärtom.) På främsta raden satt en pojke som uppslukad. Denne särskilde pojke var en sådan som var så fet och obegåvad att ingen ens iddes trakassera honom, annat än i förbifarten. Och han skrattade. Han skrattade så högt att han överröstade de förvrängda rösterna ur högtalarna, han skrattade så att han skakade, så att han till slut kissade på sig. Att de andra barnen skrattade åt honom, åt hans löjligt överdrivna reaktion, var inget som kunde få honom att lugna sig, snarare det motsatta. Hans aningslösa skratt födde ett elakt, utpekande skratt hos resten av publiken, och den mörka fläcken på hans byxor gav förnedringen kroppslig gestalt.

Skrattet kan ju lika gärna vändas mot dig själv. Skillnaden mellan att utstråla humor och att vara komisk vilar på graden av engagemang, eller på graden av kontroll. Den fete pojken var engagerad, programledaren splittrad. Ständigt tappar programledaren kontrollen,  och han själv tycks inte ha en aning om det. Låt vara att programledaryrket egentligen bara är honom till låns — detta kan ändå knappast vara hans medvetna uppfattning om hur ett sådant uppdrag skall utföras. Det finns ingen antydan till överlägsenhet eller arrogans i hans skrattsalvor – han tror att alla delar hans förtjusning. Snart sagt allting är det roligaste han någonsin hört, och det förefaller honom helt naturligt. Men om hela världen förefaller en komisk, är man då naiv eller bara ensam? Att skratta åt fel sak är inte detsamma som att skratta åt allt.

I programledarskrattets skugga utbryter förvirring, helt utanför hans uppmärksamhet. Utrikesministern blir irriterad över att hans gravitas tycks berövad honom, i otryggheten klamrar han sig fast vid sin omtyckta ”torra humor”, och upprepar “de facto, de facto” och fastnar i tillkrånglade varianter av uttryck vars innebörder är honom mer än vanligt fördunklade; den uppblåste succéförfattaren tror sig nyss ha uttalat en lustighet och skrockar med förnöjt; någon tror att skrattet är riktat mot henne och försöker sig på en spydighet. Skrattet behandlar alla lika, och föder alltså väsensskilda reaktioner. Den tillfällige programledarens och den fete pojkens skratt är detsamma; ett förhistoriskt uttryck vars förutsättning är en själ fullständigt befriad från erfarenheter, en själ som nyfallen snö. Det är lyckans skratt.