En av de fåtaliga intelligenta rösterna på nätet, Håkan Lindgren, tipsar oss med orden “intellektuell underhållning i världsklass” om denna film. Eftersom texten till vilken hans inlägg länkar för en gångs skull från denna penna är ett enda svammel, och eftersom jag aldrig har begripit vad “i världsklass” betyder, och eftersom jag inte hyser någon större respekt för Salman Rushdie, så tittar jag på den med låga förväntningar. Men ack, mina förväntningar är aldrig låga nog.
Irshad Manji inleder med ett anförande som utstrålar samma modiga självständighet som vilket valedictorian speech som helst i vilken amerikansk high school-film som helst. En outhärdligt mallig överartikulerande medelmåtta, en posterflicka för den mest inflytelserika groupthink-rörelsen i västvärlden, som med inövat sänkt röstläge uttrycker sin oro över osjälvständighetens förbannelse.
Under “intervjun” faller Manji ivrigt Rushdie i talet, för att understryka det gemensamma — “manipulated, ultra-political” – korrigerar honom, förtydligar innan han ens avslutat meningen, avrundar för säkerhets skull med slagord: “The politics of identity strikes again!”
Detta är inte ett samtal utan en responsialsång. När Rushdie oförsiktigt likställer “atheism” med “progress” brister hon ut i nervöst gapskratt (här hotar oenighetens gift att blanda sig i utbytet) — och skyndar sig att tillägga: “For some!” Det viktiga är inte religion, eller ens politik (det sistnämnda berörs inte överhuvudtaget), det viktiga är vad som förenar: hatet mot den kulturrelativism som Rushdie beskriver med vad han erkänner är en grov karikatyr, för att sedan raskt lämna nyanserna och övergå till fördömandet.
Flosklerna regnar över en med obegriplig täthet — “vi är det enda djur som berättar historier”, “jag är imponerad över vanligt folks mod”, “det handlar om makt”. Det fingerade samtalet är fyllt till brädden av självklarheter, fakta som vilken halvbildad människa som helst känner till, hårresande banaliteter som lyfts fram som sällsamma upptäckter: “Koranen är full av fel!”
Talet om vanligt folks mod får det att krypa i kroppen. Rushdie, som i ett utbrott av historielös poetisk inspiration likställer sig själv med “den första korpen” i filmen Fåglarna, verkar nästan lika förbryllad som sin beundrarinna över att andra än han kan vara kapabla till kurage.
Publiken småskrattar i väldresserad beundran. Paniken inför likväl det subtilas oberäknelighet som subtila oberäkneligheter visar sig i att varje fråga Manji ställer i själva verket är ett övertydligt påstående med påklistrat frågetecken på slutet. Ofta avslöjar hon sig: när hon luftar sin oro över “dissenting voices” skyndar hon sig att tillägga “voices with, you know, authentic talent“.
Tilltron till publikens tankeförmåga är obefintlig — en pessimism som i takt med auditoriets allt mera påfrestande fnitter visar sig allt mera välgrundad.
Nå. Få saker får mig att må så illa som regisserad sammanblandning av samförstånd och beundran, storögd idoldyrkan, skrockande inför självklarheter, kluckande enfaldig självbelåtenhet och nervöst iakttagande av oenighetens hot (som på en geting fångad i rummet).
Det jag först och främst retar mig på i Lindgrens text är den fullständiga avsaknaden av politisk analys. Den uppriktiga förvåningen över att lagstiftande församlingar ständigt vill inskränka yttrandefriheten ytterligare är illa nog, men när den paras med den naiva uppfattningen att yttrandefrihet skulle vara ett normaltillstånd i Europa blir det rent löjeväckande. Varför tror Lindgren att det finns lagstiftande församlingar? Vad tror de att idéen med representativa parlament är? Demokrati?
Det andra är det historielösa perspektivet: En “backlash” för yttrandefriheten som praktik? Som om det någonsin, före 2009, funnits större möjligheter för enskilda människor överallt i världen att uttrycka sig fritt.
Det tredje är talet om att “besegra” hotet. Själv trodde jag att messianismen var förpassad till den amerikanska högern. (What about evil? John McCain: We will defeat it!)
Men den underliggande fråga som äger störst intresse är sammanblandningen mellan att uttrycka sig fritt, och att uttrycka sig utan konsekvenser. Yttrandefriheten reglerar förhållandet mellan staten och individen — inte mellan individer. Och inte heller mellan stater. (Vilket ju också gäller alla andra mänskliga rättigheter.) Förenta staterna har den mest långtgående yttrandefriheten, långt före alla länder i Europa, och är här, liksom i många frihetsfrågor (inte rättfärdighetsfrågor) ett mönster att efterbilda.
Yttrandefriheten gäller statens makt att censurera dig — den förbjuder inte en annan medborgare att mörda dig på grund av vad du yttrat.
Men i det fingerade samtalet här är allt förvirrat: Å ena sidan arbetar ens modiga böcker på att befria hela mänskligheten, å andra är det obegripligt att de troende vill mörda en under tiden man arbetar på deras barns omvändelse. Å ena sidan finns inget kraftfullare än tankar, å andra kan man inte begripa varför makterna vill lagstifta kring detta det mest explosiva. Å ena sidan prisas mod, integritet och ansvar, å andra fantiseras om ett framtida ansvarslöst himmelrike där ingenting man säger eller visar gör någon skillnad hos någon. Där alla ord äger samma befriande brist på kraft, där varje uttryck är godtyckligt, där ingen blir upprörd över någonting, där till slut den fullständiga nivelleringen förpassat alla “konstruerade” kulturer till museimontrarna och endast ett oändligt långtråkigt mumlande kring “idéer” och “framsteg” återstår. En värld där meningen så berövats varje mening att möjligheten att dödligt såra någon annan med ordens vapen framstår som en önskedröm.
Den vulgärliberala lobbyn har väldigt svårt för konsekvenser. Det har noterats förut. Den har så fullständigt kapat banden till den liberala idéhistorien att dess kolportörer inte ens är bekanta med den upplysningsprincip som säger att ens handlingar skall bedömas utifrån deras förutsebara konsekvenser. Att publiceringen av Muhammed-karikatyrerna helt sannolikt skulle leda till just ambassadbränder och liktravar är i t. ex. Dilsa Demirbag-Stens ögon irrelevant. Hon och hennes kompisar bedömer moralen av ens handlingar, inte i den verkliga världen, utan just i detta yttrandefrihetens infantila fantasirike. Och kräver att alla andra skall tycka, eller, framförallt handla, likadant. De som vägrade publicera detta hatfyllda klotter var i Demirbags och hennes gelikars ögon förrädare. Antidemokrater. Det är ju självklart, nämligen, att en demokrat inrättar sig i ledet av majoritetskulturslavar.
Lindgren nämner yttrandefrihetsfundamentalismen i sin artikel. Nå, jag är en yttrandefrihetsfundamentalist. Som sådan noterar jag en märklig förskjutning i vulgärliberalismens yttrandefrihetslobbying: nämligen den från det offentliga till det privata. Från censur och lagstiftning till uppretade människor. Att vi faktiskt inte äger yttrandefrihet i Sverige omnämns lika sällan som Roberto Saviano saknas på kultursidorna. I stället låtsas man som att yttrandefriheten råder oinskränkt här, liksom man låtsas att vi har till exempel fri abort*. Att man i Europa på vissa håll kastar folk i fängelse för att de har avvikande åsikter om nazismen väcker heller varken förvåning eller avsky. Religiösa grupper och kriminella gäng ses som ett större hot mot yttrandefriheten än de stater (de superstater) som avskaffar den.
Otrevliga predikningar, som läcker ut i majoritetskulturen, orsakar lika samstämmiga som högljudda krav på kraftfull lagstiftning — och lika samstämmig är den oförstående tystnaden inför frågan om den predikande partens yttrandefrihet. Och just samstämmigheten är här en nyckel: man märker strax att vad vulgärliberalerna vill ha inte alls är yttrandefrihet, vad den vill ha ärbeskydd. Rätten att, inte bara säga eller skriva vad man vill, utan rätten att göra det utan att bli angripen, hånad, hotad, förföljd, mördad av galningar. Eller andra.
Yttrandefriheten skall tydligen gälla majoritetskulturen, inte marginalen. Till skillnad från marginalen, som ju är splittrad i alla möjliga underliga falanger, så har nämligen majoritetskulturen ett gemensamt mål: att göra slut på daltandet med alla andra jobbiga kulturer en gång för alla. Religiösa friskolor skall stängas, moskéer och kyrkor skall avlyssnas, lagen om hets mot folkgrupp skall utvidgas ytterligare, så att hets mot homosexuella blir förbjudet (vilket skulle göra en hel del religiösa texter olagliga), hets mot feta skall förbjudas (exit Jan Söderqvist) — medan i stället hets mot religioner skall påbjudas från majoritetskulturens ytterspaltskolumner (enter Jan Söderqvist). Snart blir det förbjudet att hetsa mot abderiter, och då har den tjattrande majoritetsklassen vunnit. Hos de vulgärliberala är övervakningssamhället och “yttrandefriheten” två sidor av samma falska mynt. Åke Green skall avlyssnas, och uttalar han förgripligheter skall han i fängelse — medan Dilsa Demirbag och Dick Erixon och resten av begåvningsreserven skall kunna åberopa sig på yttrandefriheten när de hetsar mot muslimer och andra Dilsa och Dick överlägsna varelser. Samma rättighet skall också förstås som rätten att sedan springa och gömma sig under statens underkjolar.
Skälet till den panikartade samförståndskulturen är väl kanske att dess representanter kanske inte egentligen är överrens om särskilt mycket. Annat än att de är majoriteten. Men hade det inte varit intressant om Rushdie sagt någonting om yttrandefriheten i stället för att prata om hotet från teokratierna? Om han sagt något om skillnaden mellan statlig censur och uppretade folkmassor? Om skillnaden mellan att som medborgare censureras av den stat som betraktar en som sin egendom och att bli hotad av en annan stat? Om hur superstaternas beredvillighet att införa nya censurlagar i syfte att söka upprätthålla fred med andra stater är blott en variant av bredvilligheten att censurera för att undvika konflikter inom statens direkta maktsfär? Och varför inte något om hur han förenar sitt hat mot kulturrelativismen med sin påstådda respekt för yttrandefrihetens principer? (Och kanske inte heller svarat så ofattbart oinformerat och korkat på frågan om copyright law?)
***
Det är svårt att skriva något om yttrandefrihetens väsen utan att hamna i samma floskelfest som den jag retade mig på ovan. Men jag gör ett försök, som avslutning. Ingenting av vad som följer nedan är originellt, men det uppvägs av att det är sant.
Yttrandefriheten är friheten att utan inblandning från staten få uttrycka vad man vill. Det är allt. Den gäller lika för imamer, nazister, liberaler, anarkister, hippies, vitmakthuven, konservativa, konspirationsteoretiker, vetenskapsmän, sexrådgivare, scientologer och galningar som Roland Poirier Martinson — eller inte alls.
Liksom andra friheter saknar den syfte. Den är inte till för att “de rätta idéerna” skall kunna etablera monopol på idéernas marknad (det kommer de aldrig någonsin att göra, och tur är väl det), den är inte till för att sprida kunskap, den är inte till för att författare eller förlag eller konstnärer skall kunna lägga pengar på pengar. Den är inte till för att tjäna en mångfald av uttryck; den inte är till för att tjäna en enfaldens konsensus.
Den skyddar endast mot censur, inte mot självcensur — och lika litet som någon annan frihet ingjuter den mod.
Dess försvar är en via negativa: allt försvar av yttrandefriheten i positiva termer hotar att binda den till de instrumentella värden, vilka till slut kommer att inskränka den.
Liksom konsten, eller kärleken, tjänar den inga herrar. Och liksom dessa båda storheter garanterar den heller ingenting.
—————————————————————————————————–
*Och ja, jag är för fri abort.
